Jag har alltså blivit med Katt. Inte på heltid, än så länge kanske jag skall säga.
Men när katten tar med sig kattlåda, en stor påse kattsand, leksaker mat och matskålar så förstår man varthän det lutar. Och inte mycket har jag att sätta emot.
Katter har ju alltid varit mitt favoritsdjur, om man bortser från dom jag eventuellt lägger på tallriken i stekt, grillat eller kokt form.
Men jag har aldrig ägt en katt, eller rättare sagt, jag har aldrig varit ägd av en katt. Men där verkar jag vara nu. Många katter har passerat revy i mitt liv genom åren men denna har uppenbart bestämt sig att den skall bli min nya ägare.
Så där är vi, den kelsjuka lilla katten och jag, en katt som gärna sitter i knät, lägger sig bredvid mig om jag sitter i soffan eller kanske till och med skall sova. Och som följer efter mig när jag går någonstans. Inte om jag går ut, då får hon stanna hemma. Och är sur. Långsinthet är katternas adelsmärke och det sitter i när jag kommer tillbaka även om det bara är 2–3 minuter som det är frågan om. Hon är sur.
Och det är en mysig och underbar katt på alla sätt och vis.
Men även denna medalj har en baksida.
Katten äger en kvinna. Och utan henne skulle katten inte flytta in till mig.
Det var liksom inte förhandlingsbart.
Så vad gör man?
Man biter i det sura äpplet och tar det onda med det goda.
Men det kommer att bli bra, hon är rumsren, äter själv och svarar adekvat på tilltal.
Dessutom ser hon också ganska bra ut och är trevlig i största allmänhet. Och min allergi, som jag trodde att jag hade, verkar inte ha brutit ut.
Än.
Men även denna medalj har en baksida.
Katten äger en kvinna. Och utan henne skulle katten inte flytta in till mig.
Det var liksom inte förhandlingsbart.
Så vad gör man?
Man biter i det sura äpplet och tar det onda med det goda.
Men det kommer att bli bra, hon är rumsren, äter själv och svarar adekvat på tilltal.
Dessutom ser hon också ganska bra ut och är trevlig i största allmänhet. Och min allergi, som jag trodde att jag hade, verkar inte ha brutit ut.
Än.
