Det är inget problem för mig...

... att ha levt singelliv sedan jag och mina barns mor separerade för snart 9 år sedan. Det innebär inte att jag inte kan anpassa mig till Dig. Mitt singelliv har mest inneburit att jobba, ta hand om barn och sköta hemmet. Inga stora utsvävningar.
Mitt hem har inte varit någon "catwalk" för presumtiva sängkamrater eller flickvänner.
Snarare tvärt om. Jag har dragit mig för att umgås känslomässigt med det motsatta könet. Och det är ett medvetet val. Även om det hänt att jag dejtat någon. För det har hänt.

Så när jag träffade dig för lite drygt tre år sedan så kunde jag knappast ana att jag skulle bli så fast... känslomässigt och även fysiskt...
Det gick fort när vi träffades. Och jag kommer ihåg vad du hade på dig; du kom till och med ihåg vad jag hade på mig när vi åt lunch första gången. Och vad jag åt och drack..
Omständigheter har gjort, och gör fortfarande, att vi inte har kunnat träffas så ofta som vi har velat göra. Det har gått många månader ibland mellan samtalen och SMS.
Men vi har varit nära varandra. På vårat vis.
Så jag har inga som helst problem att ge mig in i detta förhållande med allt vad det innebär. Trots att det innebär att jag måste sluta mitt arbete och bege mig ut någonstans där jag inte vet riktigt var jag hamnar.
För nu har vi bestämt att vi skall försöka bo tillsammans, vi har hyrt en lägenhet tillsammans i 5 månader. Du hyr ut din lägenhet och mina barn bor i min. Det blir nog bra.
Det beror mest på ditt arbete och din situation.

Men du kunde väl ha talat om att du var gift.
Det var inte så roligt när din make ringde...
Du sa att du borde ha talat om det tidigare.
Jag kan hålla med om det.
Men jag älskar dig!
Jävla dumhövve.