Om den ädla konsten att söka ekonomiskt bistånd hos Soc.

"På bergäran" kommer här den sanna historien hur det gick till när jag sökte ekonomiskt bistånd hos Soc. SDN Högsbo vintern 2005-06. Och varför jag var tvungen att göra det.

Det började med att min äldste son, A, blev sjuk i mars 2004 på sin 14-årsdag. Det visade sig att han råkat ut för en kronisk sjukdom som kom att förändra våra liv. Efter att ha varit hemma, jag fick bl.a. VAB för honom t.o.m. han fyllde 16 så att jag kunde vara hemma så mycket som han krävde. Jag slutade samtidigt, på min egen begäran, ett fast arbete på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Jag hade kommit till en punkt då jag insåg att en omstart var tvungen. Det var nu problemen började.

Arbetsförmedlingen, som tillsammans med A-kassan, idkar myndighetsutövning gjorde detta till fullo. Arbetsförmedlingen såg nämligen till att A-kassan, (Kommunals A-kassa) drog in min ersättning eftersom jag inte hade varit på en informationsträff som jag blivit kallad till. Det visade sig, efter 6 månader, att de aldrig hade skickat någon kallelse till mig om denna träff. Såjag blev utan ersättning. Länge. Så det blev till att förlita sig på vänner som kunde ställa upp med handlån, en reko hyresvärd som lät mig vänta med hyran eftersom jag bara hade lite VAB-pengar som trillade in. Jag lovar, det var inte många kronor som fanns i detta hemmet när allt var betalt. Och med en sjuk och ledsen son, som såg sin idrottsintresse och sitt tränande slås i spillror var det inte så kul, jag minns särskilt ett tillfälle när vi var på väg till Östra Sjukhuset och han frågade om han kunde få en tidning, det var en sporttidning som kostade 50:- och jag hade inte så mycket pengar att spendera. Det har tyngt mig mycket. Jag såg hur ledsen han blev. Som tur var fick han tidningen av min mamma.

Jag var sålunda tvungen att söka ekonomiskt bistånd hos Soc. Inget som jag skäms för alls. Har jag varit med och betalat skatt så borde jag få möjligheten att ta del av det sociala skyddsnätet när det behövs. Gå inte på den lätte, var inte lika naiv som jag var. För det går inte. Jag fick veta, av min handläggare och dennes kollega, att jag fick skylla mig själv; om man säger upp sig från sitt arbete så får man faktiskt skylla sig själv. A är så stor att han inte behöver ha någon hemma när han är sjuk, fick jag veta. Jag fick oxå höra att de tyckte det var konstigt att Försäkringskassan godkände VAB tills dess att A fyllde 16. Så någon ekonomisk hjälp var inte att räkna med. Vid det här laget hade jag blivit inofficiell svensk mästare på att leva på ingenting, att förvandla lågprisjunk till festmat. Det finns inte en affär i stan som jag inte har varit i för att kolla efter "Kort datum-halva priset"-varor. Jag fick vända ut och in på hela mitt liv; redogöra för varenda peng som kom in på mitt konto varje gång jag var på Soc. Ta med kopior på bankkontoutdragen m.m. Och varje gång blev det avslag. Utom en gång. Det var 10 dagar innan jul; Min handläggare tyckte att eftersom det snart var jul så gav han 720 kronor så att jag skulle kunna köpa mat till A. Och han skickade en avi att lösa ut hos Kassaservice. Han hade lagt till den avgiften som Kassaservice tog, så jag fick 720 kronor. Att jag dessutom har två barn till togs det aldrig någon hänsyn till.

I slutet på februari 2006 hände det som fick mig att inse att jag är rökt och att jag inte vill ha med Soc att göra över huvud taget. Jag ställde nämligen min handläggare och dennes kollega mot väggen; "Är det så här det svenska sociala skyddsnätet är tänkt att fungera?" Svaret kom efter att de skruvat på sig lite... "Vi har regler och direktiv... hade du hetat Mohammed så hade det inte varit några problem, vi har fått de direktiven att vara restriktiva mot vissa grupper och vara lite mer generösa mot vissa andra grupper". Där fick jag så att jag teg. Jag hade igen tjock svart mustasch, inget stort svart skägg och jag har ett namn som klingar svenskt. Så jag lämnade, chockad, Soc och lovade mig själv att aldrig mer ens tänka tanken på att ligga samhället till last. Och jag lovade mig själv att inte bidraga med mer till samhället än det minsta möjliga som jag är skyldig att göra. AF gav senare med sig och jag fick mina pengar som jag hade rätt till. Men resan dit var lång och plågsam. Men lärorik. Mycket lärorik. Så heter du inte Mohammed, då har du svårt att räkna med samhällets stöd.

Detta är första gången jag nämner detta. Tack till dig bloggare för att du fick mig att skriva det här. Och nej, jag tänker inte tala om namnen på de handläggare som jag hade. Men jag kan i alla fall säga att de var riktiga kräk. Precis som de politiker som dikterade villkoren som styrde arbetet på Soc.